up on nowhere hill the sun is out again

(studioversion av låten + 11 andra episka låtar hittar du via länken)
Guillemots - Walk the river (torrent)

blommorna

just det ja, alldeles lagom till våren släpper Jonathan Johansson singeln Blommorna, som ett slags soundtrack till långa promenader och stjärnklara himlar och allt såntdär tjafs. Tråkigt att man ska behöva vänta till september på skivan, men om resten håller samma kvalitet som singeln lär det vara väl värt väntan. Och videon är riktigt fin den också.



En remix också, den låter typiskt remix-ig men är rätt bra, faktiskt.

ingen av oss går säker

I brist på bilstereo satt jag och Lisa och bankade suggestiva rytmer på instrumentbrädan, naturligtvis uppfyllda av en fin Emil Jensen-kväll i Ljungby (av alla ställen!). En kortare road trip inåt Smålands skogar som avrundning på en sanslöst hektisk men också rätt skön mini-semester som jag har sysselsatt mig med sedan i söndags. Och med ett helt nytt mellansnack blev det genast väldigt fint att gå på Emil Jensen-konsert igen, för nog är det mest för snacket mellan låtarna jag går dit, om och om igen. Bra kille det där, och alla genomtänkta oneliners som jag har så svårt för att ordagrant komma ihåg önskar jag på en Mellansnack 2-skiva, det vore ju faktiskt väldigt trevligt. Dock tar jag med mig en alldeles särskild insikt från hans agnostiker-TV-pastor-nummer: Att det finns ett liv efter döden kan vi aldrig veta, däremot har vi ett liv före döden att förvalta, och mitt i allt elände runt omkring oss kanske det är just detta livet före döden vi får försöka göra skillnad i, får försöka njuta av, och finna mening i.

Emil Jensen - Rykten (torrent (men köp den, det förtjänar han))

one of these mornings

Nu blir det hysteri i några dagar, kan vara fint att ladda upp med lite sånthär, eller att ladda ner det. Trevlig helg!

albert hall #3

På allmän begäran: spellista #3, denna gång med ett ganska luddigt vår-begrepp. Helt enkelt låtar att bjuda in våren med, vare sig det är med en sammetslen Nina Simone som sjunger eller en The Dodos-kille som slår frenetiskt på sin trumma. Hoppas att den faller någon i smaken, i alla fall.

Bestämde mig för Stockholm nu ikväll förresten. Fo real, så att säga. Dubbla känslor, men naturligtvis en ganska stor portion entusiasm, tror det här kan bli grymt!

Fridens

kill the lights

återvänder som vanligt bruten till mitt hemman här ute på landsbygden, samtidigt bör man ju inte vara alltför missnöjd med att ha ett jobb där man får tid att fundera över livets viktiga frågor, samtidigt som man får hitta på alla konstigheter och roligheter man kan tänka sig. Lyckligt lottad, skulle jag säga. Och i en såndär ögonblickstanke idag slog det mig, hur lätt det är att vara missnöjd. En liten kommentar om att "de där husen är ju så tråkiga! Allting ser likadant ut" blev en inte alls särskilt utvecklad men ändå kanske viktig tanke om att det alltid handlar om varifrån man kommer, dels geografiskt men också i sina tankar. När jag betraktar ett förortsområde och tänker "fy så tråkiga hus" är det rimligtvis för att jag jämför med mitt fina hus här ute på landsbygden, men om samma hus är det precis lika relevant att tänka "tak över huvudet, så fantastiskt". Jag tänker alltså att det är rätt oförskämt/borgerligt (insåg i mitt huvud att jag ofta sätter likhetstecken mellan de båda orden) att breda ut sitt missnöje över estetiska detaljer vad gäller hus eller vad som helst egentligen, för när allt kommer omkring är det väl ändå rätt imponerande med hus i allmänhet, och all den bekvämlighet som de tillför våra liv. Och det här är alldeles särskilt kyrkligt-pretto men det kan ju kvitta ibland. En gång när jag var ung och dum tyckte jag att man alltid måste vara missnöjd över att vara miss nöjd, men när det gäller våra bostäders estetiska kvaliteter konstaterar jag nu att det där inte riktigt stämmer. Eller med materiell standard i allmänhet, egentligen. Var nöjd med att du har materiell standard, säger jag, här bakom datorskärmen.

---

För övrigt är New Animal och deras skiva med samma namn antagligen det bästa jag har hört så långt 2011. En lo-fi-fullträff som på något sätt kokar ihop alla do it yourself-generationens bästa idéer och presenterar det på sin 75 minuter långa skiva, som är en alldeles lagom och samtidigt alldeles fantastisk musikupplevelse. Du borde lyssna på den - deras hemsida.

Nu går jag och lägger mig, 21.07. Det är så man gör på söndagar nu för tiden.