tsatsiki (avdelning nostalgi)

Det här är så bra och så fint och så sorgligt på samma gång. Görans och Morsans dansscen är ett av de starkaste filmögonblicken i svensk nutidsfilmhistoria, i alla fall om min sentimentalitet får bestämma. Och här nedan har ni inte bara en låt utan låten.

domedagsteorier

Såhär ungefär en timme efter utsatt tid för jordens undergång kan man dra tre olika slutsatser. Antingen att Gud inte finns, varför en undergång iscensatt av honom inte heller är möjlig. Alternativ två är att han finns, men att de ivriga predikarna för jordens undergång hade fel. Alternativ tre är att Gud har förbarmat sig, och vilken lycka om så vore! Jag satt lugnt och snällt och väntade på tsunamin i solen utanför huset, somnade till lite strax efter kl. 18, ingen skada skedd. Och det är jag väl egentligen rätt tacksam för.

Annars har veckan gått lite i domedagens tecken. Jag såg 2012, för att sedan ge mig på Day after tomorrow  i samma tema, och hur värdelösa filmerna än var så kan man inte undgå att de lyckas sätta fingret på en oerhört viktig fråga rörande vår existens, kanske den viktigaste av dem alla. Vad gör vi med den tid vi har? Vad prioriterar vi - det som verkligen betyder något eller något annat som ska fylla det verkligt verkligas ställe? Och i alla sånahär blödiga Hollywood-arrangemang visar det sig naturligtvis att det är våra relationer som till slut blir det som betyder något för oss, och hur blödigt och Hollywood-corny det än må vara så kan jag inte undgå att gilla det budskap som filmerna sänder - att vår tid är ändlig och att den bör spenderas på sådant som betyder någonting, på riktigt.

För den mer vetenskapligt intresserade kan jag på samma tema också rekommendera (eller, så jätteroligt var det kanske inte men visst intressant på sina ställen) mänsklighetens sista dagar, en faktaserie som just tar upp olika sannolika eller osannolika scenarion för jordens undergång.

Nu ska jag duka, också ett sätt att ta vara på sin tid.

albert hall #4

Lördagkväll i Steninge. En oerhört sällsynt företeelse, men livet som lägerdeltagare tar hårt på en stackars klen yngling. Så jag stannar hemma och lyssnar på popmusik istället, och har kvällen till ära åstadkommit en flång ny spellista, naturligtvis med namnet albert hall #4 (länk). Denna gången blev det 18 starka låtar med "sist på skivan" som gemensam nämnare. Väldigt många av mina favoritlåtar är sista-låtar har jag insett, vet inte riktigt varför men det är något med det lugnare tempo som allt som oftast kännetecknar en sista-låt, inte samma radio-hit-stress. Istället tillåts musiken utvecklas i en långsammare takt, byggas upp till makalösa crescendon, eller som i four tet's avslutningslåt på senaste skivan helt enkelt bara vara jävligt mysig att lyssna på. Många av de här kan man (gud förbjude!) somna väldigt bra till också, ett litet tips till dig som har svårt att sova på nätterna. Och förresten är Magnus Öströms (tidigare trummis i EST) hymn (for the past) part II troligtvis en av 2011's bästa låtar, genialt i all sin enkelhet. Godnatt.

I måndags grävde jag och Hugo ned en elkabel i stugan några kilometer bort, och eftersom mina praktiska kunskaper får anses som i det närmaste obefintliga väntar vi nu med spänning på nästa säsong av fuskbyggarna. Det är också ett sätt att hamna på tv, tänker jag. Ett annat är att spela in musik, då kan man hamna på youtube, och jag ber er vänligen ägna fem minuter åt klippet här nedan, som innehåller en synnerligen bra låt och ett synnerligen kreativt sätt att använda en flygel. Och det här blogginlägget är naturligtvis synnerligen ofullkomligt och inte heller särskilt intressant, men det är kanske skribenten också. Just nu i alla fall.

sov

Autisterna - Legender (spotify)

Var i Varberg för valborgsfirande och frös naturligtvis ihjäl i det självklara och optimistiska utehänget vid havet. Struntade helt i kungens födelsedag, drack vin direkt ur flaskan, bröt mot etikettsregler och snubblade hem genom staden med kylslagna händer. Det behövs lite smuts ibland, så att säga. Nu har jag återvänt till Steninge, tar ikapp lite Naomi Klein-läsning som har försummats under helgen, med en oerhört tänkvärd frågeställning i frågan om kriget mot terrorismen: Kriget mot terrorismen, med vad krigar man egentligen för? Enligt Naomi Klein: en ohämmad kapitalism där den som har pengar har makt och där folkets vilja åsidosätts till förmån för storföretagens och Världsbankens, en andra våg av kolonialism som suger ut de få blomstrande marknader som finns kvar efter det första katastrofala försöket. Naomi Klein tar i sin oerhört intressanta bok upp allt det som hamnar i skuggan av den politiska agendan som sätts av västvärldens regimer, med USA i spetsen. Den ekonomiska politiken, som tillåts smyga bakom de mer konkreta och lättbegripliga hoten om förstörelse och död från islamistiska terrorister, där "kriget mot terrorismen" främst blir en PR-kupp i syfte att dölja det verkligt viktiga i aktionen, den ekonomiska politik som USA:s regering med hjälp av chocker och katastrofer smyger in bakom ryggen på godtrogna amerikanska väljare, den ekonomiska politik som upphöjer girigheten till något åtråvärt, som syftar till att få de rika att bli rikare på bekostnad av de som inget har. Boken må vara en smula naiv på sina ställen, och jag må vara synnerligen mottaglig för den här sortens anti-kapitalistisk kamplitteratur, men jag råder er ändå att läsa den, som en slags ögonöppnare för den västerländska kapitalismens katastrofala baksidor. (Chockdoktrinen av Naomi Klein, alltså)