Såhär ungefär en timme efter utsatt tid för jordens undergång kan man dra tre olika slutsatser. Antingen att Gud inte finns, varför en undergång iscensatt av honom inte heller är möjlig. Alternativ två är att han finns, men att de ivriga predikarna för jordens undergång hade fel. Alternativ tre är att Gud har förbarmat sig, och vilken lycka om så vore! Jag satt lugnt och snällt och väntade på tsunamin i solen utanför huset, somnade till lite strax efter kl. 18, ingen skada skedd. Och det är jag väl egentligen rätt tacksam för.
Annars har veckan gått lite i domedagens tecken. Jag såg 2012, för att sedan ge mig på Day after tomorrow i samma tema, och hur värdelösa filmerna än var så kan man inte undgå att de lyckas sätta fingret på en oerhört viktig fråga rörande vår existens, kanske den viktigaste av dem alla. Vad gör vi med den tid vi har? Vad prioriterar vi - det som verkligen betyder något eller något annat som ska fylla det verkligt verkligas ställe? Och i alla sånahär blödiga Hollywood-arrangemang visar det sig naturligtvis att det är våra relationer som till slut blir det som betyder något för oss, och hur blödigt och Hollywood-corny det än må vara så kan jag inte undgå att gilla det budskap som filmerna sänder - att vår tid är ändlig och att den bör spenderas på sådant som betyder någonting, på riktigt.
För den mer vetenskapligt intresserade kan jag på samma tema också rekommendera (eller, så jätteroligt var det kanske inte men visst intressant på sina ställen) mänsklighetens sista dagar, en faktaserie som just tar upp olika sannolika eller osannolika scenarion för jordens undergång.
Nu ska jag duka, också ett sätt att ta vara på sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar