flyg lilla fjäril, flyg

rivers and roads

Nu skiter jag i pretentionerna (vilket naturligtvis också kan vara en pretention i sig) och länkar Linnros här på bloggen. Det var nästan september och jag var i svängen för första gången i Halmstad och jag var både nervös och osäker som man bara är när man precis har flyttat till en ny stad, ett nytt umgänge, och trots att spelningen var rätt dålig och trots att det regnade på mina nya kängor så fastnade ändå just den här låten och fungerar nu som en slags påminnelse på hur mycket som händer, hur mycket som förändras på ett år, och det som under hela året har presenterats för mig själv som en kul grej att göra året efter studenten har förvandlats till en del av mig, en jävligt stor del av mig, som jag lämnar ikväll.

Alla saker som man skulle velat göra, alla människor som man skulle velat lära känna, som man skulle viljat dela tid och omsorg med, allt det där har jag liksom tvingat mig in i att välja bort för att fly igen, för att springa till nästa ställe och börja om, och på något vis så känns det så onödigt. Samtidigt som jag innerst inne tänker att jag antagligen skulle bli dum i huvudet av att jobba i kassan på Hemköp Haverdal om så bara för en månad. Det finns mer att utforska än så, samtidigt som det finns mer att utforska just här, just i min småstad där jag rotat mitt hjärta lagom för att bryta upp igen.

Jag lämnar Steninge imorgon, och jag tror inte att det kommer vara samma sak när jag kommer hem igen. Jag vill ha allting, alldeles särskilt just ikväll, och det är ju som bekant en svår sak att begära. Det leder till samvetskval.

Jag kommer att sakna er.



a year from now we'll all be gone
all our friends will move away
and they're going to better places
but our friends will be gone away

nothing is as it has been
and i miss your face like hell
and i guess it's just as well
but i miss your face like hell

when I'm thinking of the things I've done

I realize I'm always on the run, but

when i stop i hear what i resist

when i stop and listen

Azure Ray har fått en manlig motsvarighet i James Vincent McMorrow. Eller ja, i alla fall just de här två låtarna tycker jag påminner om varandra på ett särdeles fördelaktigt sätt. Den första är given på min all time-favoritlåtar-lista (om jag nu hade haft en sådan), den andra är en relativt ny bekantskap, som visst är bra men inte alls sådär omfg-bra som Azure Ray's mästerverk.

azure ray - rise


james vincent mcmorrow - we don't eat


Och när vi ändå har slagit an tonen - Wu Lyf (eller Wy Luf, lyckas aldrig komma ihåg vad de heter) gör sig gällande som musikjournalisternas senaste indie-hype, och i motsats till tidigare hyllningar (typ White Lies) så är det här faktiskt riktigt bra. På sina ställen låter det lite som att komprimera postrocksexplosioner, ganska likt Explosions in the sky, till fyra minuters popsånger, vilket naturligtvis är gött. Om man står ut med rösten, vill säga.

WU LYF - Go tell fire to the mountain (torrent)

Imorgon drar jag på ett episkt sista läger som en grande finale på mitt år i Halmstad/Steninge. Tror det kan bli en fin avslutning, och jag kommer nog sakna det här mer än jag vågar inse just nu. Godkväll.

still just a kid on the run

Göteborg är försommarfint, snart får jag celebert middagsbesök från Varberg innan Håkan, passar på att ladda upp med lite The Band, det här blir bra!

kattegatt 2/6 18:10

erlend oye - fine day

wasted youth

Snubblade lite för långt igår, och såhär några dagar efter att mina gamla ölhävarvanor från gymnasietiden börjat gälla igen är jag nog egentligen redan trött på det. Igen. Men ack vilken lycka att få vara en wasted youth i ett par dagar, bara prova ett tag liksom. Egentligen gillar jag nog en kopp te och en bok bättre. Och en lugn eftermiddag i Steninge där jag rekreerar mig i takt med naturen. Back on track, som man säger.