Azure Ray har fått en manlig motsvarighet i James Vincent McMorrow. Eller ja, i alla fall just de här två låtarna tycker jag påminner om varandra på ett särdeles fördelaktigt sätt. Den första är given på min all time-favoritlåtar-lista (om jag nu hade haft en sådan), den andra är en relativt ny bekantskap, som visst är bra men inte alls sådär omfg-bra som Azure Ray's mästerverk.
azure ray - rise
james vincent mcmorrow - we don't eat
Och när vi ändå har slagit an tonen - Wu Lyf (eller Wy Luf, lyckas aldrig komma ihåg vad de heter) gör sig gällande som musikjournalisternas senaste indie-hype, och i motsats till tidigare hyllningar (typ White Lies) så är det här faktiskt riktigt bra. På sina ställen låter det lite som att komprimera postrocksexplosioner, ganska likt Explosions in the sky, till fyra minuters popsånger, vilket naturligtvis är gött. Om man står ut med rösten, vill säga.
WU LYF - Go tell fire to the mountain (torrent)
Imorgon drar jag på ett episkt sista läger som en grande finale på mitt år i Halmstad/Steninge. Tror det kan bli en fin avslutning, och jag kommer nog sakna det här mer än jag vågar inse just nu. Godkväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar