(skurk)kapitalismen

Den italienska ekonomen Loretta Napoleoni har precis guidat mig genom 250 sidor nattsvart samhällsanalys på temat girighet. En skoningslös redogörelse för hur i princip varje beståndsdel i vårt ekonomiska system genomsyras av korruption, hänsynslöst utnyttjande av resurser, ett brutalt missbruk av såväl miljö och mänskliga rättigheter. Och det där får en att tänka tankar om maktlöshet. Om en så total litenhet i förhållande till den globala ekonomin, det verkar liksom inte finnas något att göra åt ett ekonomiskt system som så totalt vrängt ur sitt eget frihetsbegrepp, och istället för att tuktas under statlig kontroll blivit det som kontrollerar politiken, med lobbyverksamheter och nedtystande av lokala missförhållanden. Och någonstans i mitt Marx-hjärta suckar jag djupt, inte över det ekonomiska systemet som sådant, utan över de människor som lever där i. Som låter det huvudsakliga ändamålet för sin existens utgöras av en strävan efter personlig tillfredsställelse, kosta vad det kosta vill. En djup suck över människan, som i det kapitalistiska systemet sätter sin egen bekvämlighet före en annan människas grundläggande rättigheter.

Främst handlar det om lättja, tror jag. Och ofta känner jag att jag själv är den största skurken av dem alla. Lättjan som får oss att leta extrapriser bland frysdiskarna med produkter från utfiskade hav, lättjan som får oss att stilla vår egen strävan efter lycka med ännu ett par byxor sydda av en pojke från Bangladesh, lättjan som får oss hugga in på McDonalds-burgaren eftersom vi inte riktigt orkar laga mat just idag.

Och jag vet inte heller om det finns så mycket att göra åt saken, det finns liksom ingen annan väg att gå än att vara en genomsnittlig konsument av förkastligt producerade varor i vårt samhälle. Det finns inget sätt, för marknaden och girigheten har i vårt ekonomiska system satts på piedestal, och tillåts att diktera ordningen för oss vanliga människor att följa. Jag drömmer naturligtvis om förändring, om ett kollektivt störtande av de förkastliga företag och lobbygrupper som styr vår värld, men samtidigt sitter jag gott framför datorn och dricker en kopp kaffe, för det är lättjan som styr. Och kanske, tänker jag, är det så att vi, rent evolutionärt, genom vårt kapitalistiska system, leder oss själva till fördärvet, för där grundidén med existensen utgörs av kampen för överlevnad, en slags inkodad egoism, blir det beaktandes de ändliga resurserna vi har i form av vårt jordklot svårt att se något stopp på utvecklingen, något stopp på avvecklingen av livet på jorden som vi känner det.