29.1.11
matt 7:5
Lyssnar på radioprogram om värnandet av de kristna minoriteterna i mellanöstern. Väst-regeringar har alltså uppmanat sina arabiska diton att icke försumma dessa minoriteter, utan att väl tillgodose deras mänskliga rättigheter. Och då undrar man på sin kammare - vad gör västvärldens regeringar för att tillgodose de muslimska majoriteterna i området? Blir lite förbannad på sånhär se flisa i broderns öga men inte bjälke i sitt eget-mentalitet. Eller snarare mycket förbannad. Även om de kristna minoriteterna naturligtvis bör få sina rättigheter tillgodosedda de också.
27.1.11
STORNOWAY
nu blir det väl mest musik här just nu, men jag kan inte låta bli att tipsa om den här fantastiska låten av Stornoway. Jag har liksom inte tröttnat än, trots att jag lyssnar på den varje dag.
24.1.11
LOVE SONG X4
the cure - love song
the big pink - love song
adele - love song
death cab for cutie - love song
the big pink - love song
adele - love song
death cab for cutie - love song
TIO ALBUM FRÅN 2010, NR. 7 - 5
AVI BUFFALO - AVI BUFFALO
I slutet på april släppte den kalifornska gruppen Avi Buffalo sin självbetitlade debutskiva, som smyger in med en ensam gitarr i första spåret Truth sets in, men redan efter ungefär en minut har de byggt på med alla de komponenter som gör skivan så fantastisk som den är; falsettsång (eller i alla fall en sångare med väldigt högt tonläge), och lite Fleet Foxes-inspirerade gitarrslingor, sånadär som man inte direkt fastnar, utan snarare innehåller en skevhet som gör dem mer komplexa, och efter ett tag mer tilltalande. Upptill detta - tonårsmelankoliska texter, naturligtvis. Men aldrig sentimentalt, snarare upplyftande. För i sin kärleksdesperation verkar bandet aldrig tappa den... folk-inspirerade tralligheten som uttryck, och även uppblandat med mer experimentella, ambienta delar av skivan tappar man aldrig den energi och uppriktiga glädje över att spela musik som de utstrålar. I Remember last time, skivans näst sista spår, tillåter de sig själva att brodera ut över sju minuter folkrock som charmigt avslutas med raden "I've never written a lovesong, but I will for you" om och om igen, och då blir det fantastiskt bra musik. Riktigt jävla bra, för att förstärka ytterligare. Skivan hittar du förslagsvis här, som torrent, och då får man även med ett gäng live-inspelningar + en helt fantastisk bunt demoinspelningar, som egentligen är precis lika bra som skivan.
SMALL BLACK - NEW CHAIN
Animal Collectives briljanta skiva Merriweather post pavilion blev 2009 något utav en brytpunkt mellan 00-talet och 10-talet. I efterdyningarna till deras utflippade skiva utkristalliserade sig en ny musikgenre (med ett fantastiskt fånigt namn), chillwave. Och Small Black får väl ses som en utav pionjärerna inom området. En lysande EP (självbetitlad) släpptes först, innan fullängdaren New Chain anlände nu i höst. Med ett fruktansvärt fult skivomslag, tyvärr, men musiken är desto bättre. En ganska tung och synthig ljudbild i inledande Camouflage, på en skiva som egentligen inte känns särskilt elektronisk. Att dra en referens till sommar-hypen Wild Nothing känns ganska självklart, men där Wild Nothing byggde sina låtar med fräcka gitarrer använder Small Black synthen. På ett osynthigt sätt, hur konstigt det än låter. Och det låter rätt konstigt ibland, men aldrig så att man tappar intresset. Förutom det inledande spåret står även Photojournalist och titelspåret New Chain ut. Ibland tänker man att det blir lite mycket av samma sak, men med tio snabba låtar tar skivan slut rätt fort. Kanske inte skivan att spela om från början igen, men ett elektroniskt popkonstverk, icke desto mindre. Torrentlänk till CD + EP
RASMUS KELLERMAN - THE 24TH
Den första av tre svenska män på min lista hamnar här någonstans kring plats fem. Under tio års tid har Rasmus Kellerman, mest känd som Tiger Lou, samlat på sig en hel del material att släppa under sitt egentliga namn. Och visst andas skivan Tiger Lou, om än inte lika mycket som man kanske tänker sig. Där Tiger Lou's mörker tenderar att bli intakt bryter faktiskt Rasmus Kellerman igenom det melankoliska och levererar flera låtar som andas glädje och optimism. Framför allt i inledande titelspåret, om Kellermans uppväxt i ett stort hus vid havet. Och när bandet kommer in efter en vers med en ensam gitarr låter det studioproffsigt på ett annat sätt än Tiger Lou. Med mjuka virveltrummor och en sammetslen röst. En skiva att sjunga med i, en skiva att känna igen sig i, och då spelar det kanske ingen roll att musiken inte riktigt drabbar på samma sätt. Fast när han i Parting Wishes inledningsvis ackompanjeras av en ensam elgitarr blir det riktigt vackert, nästan Tiger Lou-vackert.
I slutet på april släppte den kalifornska gruppen Avi Buffalo sin självbetitlade debutskiva, som smyger in med en ensam gitarr i första spåret Truth sets in, men redan efter ungefär en minut har de byggt på med alla de komponenter som gör skivan så fantastisk som den är; falsettsång (eller i alla fall en sångare med väldigt högt tonläge), och lite Fleet Foxes-inspirerade gitarrslingor, sånadär som man inte direkt fastnar, utan snarare innehåller en skevhet som gör dem mer komplexa, och efter ett tag mer tilltalande. Upptill detta - tonårsmelankoliska texter, naturligtvis. Men aldrig sentimentalt, snarare upplyftande. För i sin kärleksdesperation verkar bandet aldrig tappa den... folk-inspirerade tralligheten som uttryck, och även uppblandat med mer experimentella, ambienta delar av skivan tappar man aldrig den energi och uppriktiga glädje över att spela musik som de utstrålar. I Remember last time, skivans näst sista spår, tillåter de sig själva att brodera ut över sju minuter folkrock som charmigt avslutas med raden "I've never written a lovesong, but I will for you" om och om igen, och då blir det fantastiskt bra musik. Riktigt jävla bra, för att förstärka ytterligare. Skivan hittar du förslagsvis här, som torrent, och då får man även med ett gäng live-inspelningar + en helt fantastisk bunt demoinspelningar, som egentligen är precis lika bra som skivan.
SMALL BLACK - NEW CHAIN
Animal Collectives briljanta skiva Merriweather post pavilion blev 2009 något utav en brytpunkt mellan 00-talet och 10-talet. I efterdyningarna till deras utflippade skiva utkristalliserade sig en ny musikgenre (med ett fantastiskt fånigt namn), chillwave. Och Small Black får väl ses som en utav pionjärerna inom området. En lysande EP (självbetitlad) släpptes först, innan fullängdaren New Chain anlände nu i höst. Med ett fruktansvärt fult skivomslag, tyvärr, men musiken är desto bättre. En ganska tung och synthig ljudbild i inledande Camouflage, på en skiva som egentligen inte känns särskilt elektronisk. Att dra en referens till sommar-hypen Wild Nothing känns ganska självklart, men där Wild Nothing byggde sina låtar med fräcka gitarrer använder Small Black synthen. På ett osynthigt sätt, hur konstigt det än låter. Och det låter rätt konstigt ibland, men aldrig så att man tappar intresset. Förutom det inledande spåret står även Photojournalist och titelspåret New Chain ut. Ibland tänker man att det blir lite mycket av samma sak, men med tio snabba låtar tar skivan slut rätt fort. Kanske inte skivan att spela om från början igen, men ett elektroniskt popkonstverk, icke desto mindre. Torrentlänk till CD + EP
RASMUS KELLERMAN - THE 24TH
Den första av tre svenska män på min lista hamnar här någonstans kring plats fem. Under tio års tid har Rasmus Kellerman, mest känd som Tiger Lou, samlat på sig en hel del material att släppa under sitt egentliga namn. Och visst andas skivan Tiger Lou, om än inte lika mycket som man kanske tänker sig. Där Tiger Lou's mörker tenderar att bli intakt bryter faktiskt Rasmus Kellerman igenom det melankoliska och levererar flera låtar som andas glädje och optimism. Framför allt i inledande titelspåret, om Kellermans uppväxt i ett stort hus vid havet. Och när bandet kommer in efter en vers med en ensam gitarr låter det studioproffsigt på ett annat sätt än Tiger Lou. Med mjuka virveltrummor och en sammetslen röst. En skiva att sjunga med i, en skiva att känna igen sig i, och då spelar det kanske ingen roll att musiken inte riktigt drabbar på samma sätt. Fast när han i Parting Wishes inledningsvis ackompanjeras av en ensam elgitarr blir det riktigt vackert, nästan Tiger Lou-vackert.
23.1.11
17.1.11
s. carey
lägger in ett musiktips också, mest för att det inte ska se sådär tomt ut. Sean Carey sågs senast (och kanske mest (i alla fall av mig)) i en sanslöst vacker blogotheque-session (finns för övrigt ett överflöd av helt fantastiska videoinspelningar på den hemsidan) tillsammans med Bon Iver. Nu finns han även i eget majestät, som just S. Carey, med skivan "All we grow" från 2010. Som i mångt och mycket låter som Bon Iver. Lite mer piano, lite mindre falsettsång, lite mer experimentella partier, men med samma melankoliska lugn i sina låtar som sin bandkamrat. Inte bestämt än huruvida det drabbar mig på samma sätt, men det är en vacker skiva på alla sätt och vis, hur som helst. Och här är en länk till en torrent, för den som uppskattar musik utan reklam.
S. Carey - In The Dirt
S. Carey - In The Dirt
en blygsam inledning
tänkte ta upp det här med att blogga igen. något år senare. mest för min egen skull, tror jag, som ett slags konkret avtryck i cybervärlden. lite musiktips, lite bokrecensioner, lite funderingar. Och man mognar en del på ett år, mognar ifrån sitt gamla kallpratar-uttryck, fylld till brädden med någon slags intellektuell småfinurlig jargong som jag nog egentligen har rätt svårt för. eller ja, det känns... gammalt helt enkelt.
man tappar rejält i språklig kvalitet efter ett halvår utan skolböcker. tänkte att det här kanske kan vara ett sätt att råda bot på det. språklig kvalitet är ju eftersträvansvärt, menar jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)